Okej, nu kör vi.
------------------------------

Jag vet inte hur eller vart jag ska börja, men jag tror att många kommer känna igen sig i det som jag kommer att skriva här och nu. Det är ingen idé att vara tyst om det här. Jag ska börja från början för att kunna försöka förklara så bra som möjligt.

När jag var yngre, kanske 10-11 år hade jag som många andra barn fått en egen nyckel hem till sitt hus. Då var man tillräckligt stor att få cykla till och från skolan på egen hand. Det var verkligen en frihet! En annan sak som var en frihet som snabbt blev min fiende var smygätande. Jag minns hur jag cyklade hem från skolan och tryckte i mig allt som gick att hitta i skåpen där hemma innan mina föräldrar kom hem från sina jobb. Jag öppnade alla dörrar och fönster för att vädra ur doften av en nachotallrik. Jag vet inte om mamma och pappa märkte av det här men det hände var och varannan dag.

Under den perioden började jag komma in i puberteten och kroppen började få sina former. Innebandy var något som jag älskade och tränade två gånger i veckan då. Vilket kanske var tur för smygätande satte såklart sina spår. Jag måste poängtera här att jag ALLTID har tyckt om mat!

När jag började på högstadiet gick min kompis och jag ofta förbi Ica på vägen hem och köpte varsin bulle av något slag. Den åt vi upp innan vi kom hem. Alltid i den stilen. Den skulle ner fort så att ingen såg. Senare i högstadiet blev innebandyn en helt annan sak i mitt liv. Det blev mer seriöst, med fler träningar och fyspass i veckan samt dubbla matcher på helgerna. Efter ett halvår med den livsstilen samt en fjärdeplats i SM i Falun kände jag för första gången att jag hade accepterat min kropp. Den var trimmad och JAG var mer än nöjd. Det här var 2010/2011. När jag tänker tillbaka så är det den senaste gången som jag kände mig nöjd över hur kroppen hade blivit formad. Med mat och träning hade jag en utåt sett frisk och välmående kropp. Inget som hade serverats på ett silverfat direkt.

År 2012, två veckor innan jag började gymnasiet blev jag påkörd av en bil när jag körde moppe. Jag blev allvarligt skadad och fick kvarstående men som resulterade i att innebandyn fick läggas åt sidan. Den frustrationen som fanns i min kropp under den första perioden går knappt att beskriva. Jag kunde inte acceptera den situationen någon annan hade satt mig i. Personen hade förstört mitt liv (kändes det som då).

Det är vi den tidpunkten i mitt liv som allt bara gick utför. Mina muskler försvann sakta men säkert samtidigt som tröstätandet slog till. En kombination av stillasittande, tröstätande och mediciner som gjorde att matlusten ökade var ingen bra kombination. Under de två första åren efter olyckan var jag tillsammans med en kille som behandlade mig illa fysiskt och psykiskt. Det gick inte att ta sig ur skiten. Att bli kallad för fet, tjock och att jag inte dög till något var tyvärr min vardag.
Jag lyckades ta mig ur det där hemska precis när jag började trean på gymnasiet och det var en frihet kan jag säga. Det var det bästa som hade kunnat hända då. Jag fick mitt liv tillbaka och den där fantastiska livsgnistan kom sprakande tillbaka.

Studenten och balen närmade sig och hetsen kring att se bra ut ökade. För man ville se bra ut på bilderna eftersom det är minnen för livet. Helt sjukt egentligen... men man hängde på samhällets beteende helt enkelt. Jag tog tag i min träning på riktigt och var på gymmet varje morgon innan skolan i ett halvårs tid. Åt torsk med sparris, kvarg och hallon eller omelett. På fyra månader gick jag ner 8 kg. Jag levde en hälsosam livsstil hemma hos mamma och pappa.

Ett år efter studenten flyttade jag hemifrån och jag jobbade väldigt mycket. Det resulterade i att jag orkade inte träna men det blev någon promenad då och då. Men det var då jag insåg att jag kan äta precis vad jag vill och när jag vill. Jag behöver inte kasta i mig det eller vädra ut lukten för det är bara jag som bor där.

Nu är det lite mer än tre år sedan som jag flyttade hemifrån och jag har testat LCHF, Viktväktarna och Viktklubb till och från men inget som jag har kunnat hålla i längden. Det är samma visa varje höst ”nästa sommar ska jag känna mig snygg och fin men framförallt nöjd med min kropp”. Nu har det gått ett år till utan att det har skett något. Disciplinen finns inte och jag skäms så fruktansvärt mycket över det.

Det är en skam som jag har i kroppen men jag vet att det är så otroligt många där ute som känner igen sig exakt på det här. Som alltid har kämpat med det här men det är inget vi pratar om. För det är lite tabubelagt att prata om ”bantning” eller viktnedgång mm, för då kan du tydligen få en ätstörning. Bullshit säger jag. I min närhet har jag fått se hur en ätstörning utvecklas och det är hemskt på alla plan. Men jag känner att vi måste kunna vara öppna om just det här ämnet för att kunna förstå varandra bättre. Jag är trött på att vara överviktig för att jag känner inte igen min kropp (trots att det har gått så många år), jag har inte accepterat hur läget är.

I april i år fick min mamma mig att haka på viktväktarna för femtioelfte gången och det gick bra fram till Almas student sen tog jag ett uppehåll. Men nu är det dags att ta i med hårdhandskarna igen. För mitt mål är att få känna den där stoltheten som jag kände 2010/2011. Fasen vad nöjd jag var. Jag vill få det bekräftat igen att jag kan om jag vill.

Det finns saker som jag tycker är väldigt jobbigt. Till exempel så är det fel att tacka nej till en efterrätt, fika eller alkohol. Meningar som "Men kom igen, du måste unna dig" eller "fan vad tråkig du är" är så tragiska men personerna som säger så är nog inte medvetna om hur mottagaren tar emot det. Jag har liksom levt i den här kroppen i 23 år så jag känner den mycket väl vid det här laget...Så jag vet hur den reagerar på olika saker och att hjärnan blir överlycklig av att matas av godsaker. Så snälla ni, tänk på vad som slinker ut, förbi de där läpparna.

Med det här otroligt privata inlägget vill jag först och främst säga att du som kämpar där ute med dina kroppskomplex, du är unik och fantastisk för att du är du. Glöm för all del inte det❤ Men varför jag skriver öppet om det här är för att jag antagligen behöver en "morot" att sträva efter. För någonstans vill jag kunna bevisa för min omgivning att jag kan men framförallt vill. Men framförallt gör jag det här för min egen skull.

Ni kommer få ta del av smaskiga och enkla recept här på bloggen samt eventuellt få lite uppdateringar om hur det går. Och självklart peppningar från mitt håll! För jag vet att det finns så många där ute som är så duktiga som kämpar, vissa har det lite tuffare än andra. Men med kärlek och pepp så kommer det här gå kanonbra!

Jag måste erkänna att det är lite läskigt att publicera det här inlägget men jag lever lite efter ett bekant citat.

"Ingen minns en fegis"