Det hände mig- hur är det nu?

Känner du också att ibland blir din frustration för stor och du vill bara slå så hårt i väggen eller bara försvinna? Jag kan erkänna att jag har fått det svårare att kontrollera mina känslor när jag blir frustrerad efter det som hände den där dagen. Jag gråter mycket oftare, det händer oftast när jag är för mig själv men händer även när jag pratar med min familj. Ibland kan minsta lilla tjafs leda till att jag börjar gråta...

Jag har fått höra att jag verkar så jäkla stark och att vissa är förvånade över hur jag har kunnat ta mig igenom detta. Men här är sanningen! (haha). Det klart att man tänker tillbaka på dagen och på vad som hade kunnat hända och att jag kanske inte skulle åkt iväg. Och man måste få tänka så ibland men inte snöa in sig i det.

Idag går tankarna "ska jag ringa min läkare, ska jag ringa min naprapat, hur ska jag ta mig igenom den här dagen, jag kan inte röra min rygg, det gör för ont". De tankarna snurrar i mitt huvud en sån där jobbig dag, då smärtan tar över min kropp.

För två och ett halvt år sedan gick tankarna mer på hur jag skulle genomföra en träning, vad som kommer att hända ikväll. Men mina tankar handlade mest om hur spänd jag var för att börja på gymnasiet. Hur första dagen skulle vara. Nya människor, ny miljö.

Olyckan hände drygt två veckor innan första dagen på gymnasiet. Jag kom instapplande med två gipsade armar och jag minns hur jag försökte dölja mitt gips. Jag ville inte få för mycket uppmärksamhet. Hjälpen fanns där hela tiden, mina vänner. Sofie fick hjälpa mig med det mesta, stackaren! (haha). Jag skämdes. Jag kände mig klumpig och bara i vägen. Jag fick särbehandling av lärarna då jag inte kunde hålla en penna och fick gå hem istället för att vara kvar på lektionen. Jag kände mig väldigt liten.

Sen kom perioden då mina sömnproblem trädde fram. Smärtan var outhärdlig och om jag hade tur fick jag tre timmar sömn på natten. Jag var som en vandrande zombie. Skolan blev jobbig då jag missade så otroligt mycket på grund av läkarbesök, naprapat, sjukgymnast och att jag blev sängliggandes en del. F-varning efter F-varning trillade ner i brevlådan. Det berodde inte på dåliga resultat utan för låg närvaro. Man jag fixade det, med hjälp av vänner och familj.

Jag var tvungen att lägga mina slitna innebandyskor på hyllan. För alltid trodde jag. Nu mera är jag tränare för min systers lag. Tränare i samma klubb där jag en gång var en spelare. Det är en viktig sak. Man ska inte ge upp sina drömmar. Även om du inte är där än så kan du göra det bästa av situationen. Min dröm är att få känna adrenalinet som rusar genom kroppen precis innan domaren blåser och matchen är igång. Men jag är inte där än. Jag får ta en sak i taget. En vacker dag så är jag där!

Idag lever jag med dagliga smärtor i rygg, nacke och huvud. Jag får lära mig att leva med det för tillfället. Läkarna säger att det ska gå över med träning och jag gör så gott jag kan. Jag har underbara vänner, både nya och äldre. Men framförallt så har jag min fina familj. En familj som jag är stolt över. Alla dessa underbara människor som jag har omkring mig gör min vardag så mycket bättre. Jag har gått igenom en jäkla massa olika stadier med vänner, pojkvän och tragiska händelser men jag är lycklig.

Tack för att du finns & orkar med mig! 

Gillar

Kommentarer