Ingen sa att det skulle vara enkelt...

Hur mår ni på våren? Är alla super-duper-glada för att solen visar sig och att snön smälter bort? Jag vet inte riktigt vart jag står i den frågan. Självklart älskar jag solen och att värmen är påväg men samtidigt dras negativa saker fram också. Typ som en härlig pollenexplosion. Medicinerna hjälper liksom inte så jag går runt och snörvlar, hostar och med rinnande ögon. Så kul med vår!

Just nu sitter jag i ett rum på ett vandrarhem i Hedemora. Efter den kommande helgen har jag gjort två veckor på min praktikplats. Har alltså en vecka kvar efter det. Supernöjd med stället och har fått lära mig nya sker varje dag och även bevisat för mig själv att jag kan. MEN, jag mår inte bra tror jag. Känner inte igen mig själv. Identitetskris? Ingen aning. Men det känns som att jag lever i en bubbla. Nästan som att ha ständigt lock för öronen. Vardagen rullar på framför ögonen men det känns som att jag rör mig och gör allt i slowmotion. Jag vet inte vem jag är längre...

Ingen sa att det skulle vara enkelt att plugga. Men den ständiga tentaångesten, ständiga tröttheten och den där ständiga prestationsångesten är varken rolig eller hälsosam längre. Darrande händer, orkeslös kropp och svårt att få fram vad jag ska säga har blivit min vardag den senaste månaden. Sitter och har en konversation med någon och jag glömmer bort vad jag ska komma fram till och stammar på orden. Jag orkar inte.

Tråkig, gammal och slö känner jag mig. Har massor av saker i maj som jag vill vara med på hemma i Floda/Göteborg men tror inte jag kan åka hem. Sommaren kvittar för tillfället och vad som ska hända då. För just nu känns det som att jag måste överleva den kommande månaden utan att kollapsa mitt ute på gatan. Vet inte om någon kan förstå detta eller sätta sig in i min situation. För det är verkligen skitjobbigt.

Det har liksom gått så långt att jag drar mig för att gå utanför lägenheten/vandrarhemmet, typ som till ica. För jag vet inte om min kropp eller om mitt huvud orkar det. Men om någon frågar hur allt är och om jag mår bra osv så utstrålar jag uppenbarligen något helt annat än sanningen. Man vill inte visa sig svag, därför visar man en fake sida av sig själv. Iallafall jag gör så. Varför egentligen? Kanske därför jag känner att jag är tvungen att skriva av mig här. Få ur mig allt. Nästan allt iallafall. Svårt att sätta finger på alla de här knasiga känslorna som bubblar upp hela tiden.

Kram ❤

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229