Känns meningslöst och besvikelsen växer...

Hej på er! Dagarna här hemma i Floda börjar lida mot sitt slut. På fredag åker jag tillbaka till Falun och kör slutspurten för den här terminen. Har alltså varit här hemma i tre veckor och har haft det underbart men också fruktansvärd ångest till och från. Här känner jag mig hemma och jag stormtrivs. Inte så konstigt kanske när det är här som jag har bott i nästan hela mitt liv.
När jag gick på gymnasiet så hade jag många drömmar. Resa jorden runt, flytta hemifrån, jobba som sjuksköterska samt att hjälpa utsatta kvinnor och barn är bara några av alla drömmar.
Jag reste runt i Asien i tre månader och när jag kom hem därifrån flyttade jag hemifrån nästan direkt. Hade turen att få ett andrahandskontrakt på en mysig liten lägenhet i Vasastaden i Göteborg. Jag skulle äntligen få flytta hemifrån och det var inte ett dåligt ställe som jag hamnade på! Efter drygt ett år i lägenheten åkte jag till USA och var där i fem veckor. Var för det mesta i Kalifornien. 


Under det året som jag bodde i lägenheten så kände jag att storstaden inte var något för mig. Saknade känslan som vi har byggt upp här på våran gata och tryggheten.
Där kunde jag bocka av två punkter på min lilla drömlista!
Jag kom äntligen in på min drömutbildning som råkade vara i Falun... Kände att det var dags att öppna ett nytt kapitel i livet och tog steget och flyttade från Göteborg till Falun.
Trivdes helt okej i början då det var så spännande med allt nytt och nya vänner men ensamheten kom smygandes och jag började sakna alla där hemma. Skolan rullade på stegvis och första tentan blev jag underkänd på men fixade den vid andra tillfället. Sen började första Anatomi & Fysiologi-kursen i december. 


Den härliga tentan ligger numera som ett stort tungt isberg på mina axlar samtidigt som den har tagit tag i mina fötter som en undervattenström och drar ner mig... Fick tillbaka min TREDJE omtenta på den idag och var såklart underkänd. Blir inte ens förvånad längre men blir djupt besviken på mig själv och ser mig själv som ett stort fiasko. Jag har en sista chans på mig i juni att fixa den för att få börja termin tre till hösten. 


Den här pressen har jag aldrig känt förut och det gör ont i hela kroppen pga stressen. Ibland funderar jag på om kroppen kommer säga ifrån och tillslut lägga av. Den har börjat säga ifrån antar jag då jag får härliga skakningar till och från och kan ligga i fosterställnig ett bra tag... Men men det är bara att bita ihop och tuta och köra ända in i kaklet. Eller hur?
Här hemma har jag bearbetat stressen på ett helt underbart sätt. Fixa i trädgården. Hur underbart är inte det? För några år sedan skulle jag aldrig rensat eller vattnat blommorna frivilligt men nu gör jag det mer än gärna. Helst flera gånger om dagen.
Att bara släppa mobilen och slippa se hur bra alla är i skolan och få frågor om hur tentor mm har gått är otroligt viktigt.

 Jag är en person som jämför mig med allt och alla. Tänk er då att en efter en fixar tentor och jag bara står och trampar på samma ställe. Inte bra för mitt ynkliga psyke kan jag säga!
Tänk att en tenta som har hängt över mig sedan december kan få en att må så jäkla dåligt på alla sätt och vis. Har aldrig varit där, men har antagligen varit nära den där väggen som man kan gå in i. Hemskt... Vill absolut inte ge upp men känns som att jag är väldigt nära och jag kan inte acceptera den tanken. Har jag påbörjat något så ska jag även avsluta det. Så är det bara.


På fredag åker jag iallafall upp till Falun igen och har då två saker kvar som jag ska satsa på. Ett seminarium och anatomin. Sen ska lägenheten städas och rensas inför sommarens hyresgäst!
Hoppas att ni har njutit i sommarvärmen de här veckorna, för det har jag gjort trots några psykbryt här och där ❤️

  • Nära Floda

Gillar

Kommentarer

Isolda
,
Anatomin är skitsvår! Kämpade huuuur länge som helst med den kursen, men man klarar det tillslut. Det är grymt att du kämpar på men kom ihåg att din hälsa måste gå före. Jag hade rester och behövde ta ett uppehåll, kändes som ett misslyckande men efteråt så tycker jag att det var det bästa jag kunde gjort för att inte gå sönder. Ha inte bråttom, du kommer fixa det! P.S. Du är verkligen INTE ensam om att gå igenom en sån här period i högskolan, börjar nästan tro att det hör till eftersom jag och alla jag känner varit där. Det blir bättre 😊