Vi måste våga prata om psykisk ohälsa!

Okej, vi behöver snacka om psykisk ohälsa. Det har varit några som har skrivit till mig här på bloggen men även på instagram och förklarat att de mår dåligt och kan känna igen sig i det som jag har skrivit om tidigare. Jag följer vissa konton som skriver om psykisk ohälsa och dess vidriga stryptag om våra kroppar och det känns skönt att jag inte är ensam.

MEN, jäklar vad ensamheten kan slå en i ansiktet fort och hårt, utan förvarning. Det blir en chock och stresspåslag som heter duga. I värsta fall kan det leda till en panikångestattack, iallafall för mig. Att hantera den situationen är svår och ännu svårare att förklara för folk.

Jag har dåliga dagar och idag har varit en av dem. Ni som är i samma situation och kanske också fått diagnosen utmattning/utbrändhet mm, lär nog känna igen er. Det är en stor bergochdalbana.

Imorse vaknade jag upp och hade känslan av att något speciellt skulle ske idag. Stressen ökade då jag inte kom på vad. Vad är det för dag ens? Jo lördag... vad ska jag göra för speciellt idag? Ingen jäkla aning. Aja, tog på mig träningskläder och stack ut på en 5,3 km lång powerwalk. Shit vad underbart jag mår idag! Kom hem och fixade en riktigt smarrig frukost och njöt till fullo av den i soffan.

Sen mina kära följare kom nästa dipp. Började grina för ingenting eller ja uppenbarligen är det ju något men jag kan inte sätta fingret på vad. Fick smått panik för att jag inte visste varför jag grät och tillslut somnade jag i soffan i fosterställning.

Vaknade upp helt groggy och kände mig absolut inte utvilad. Snarare tvärtom. Började tänka att är det såhär mitt liv kommer att se ut? Ständigt trött och ledsen. Tog sedan ett bad och efter det la jag mig på soffan igen.

Bestämde mig för att åka upp till Ica och hämta ut min Glossybox och det gav lite lycka iallafall. En materiell lycka som varade i ca 20 minuter. Sen var det samma visa igen. Fällde några tårar och sov en stund.

När jag vakande upp igen så fick jag panik på mig själv och tyckte att jag själv var svag och lat. Dåligt samvete direkt för att jag mår dåligt och typ tyckte synd om mig själv samtidigt som jag var sur på mig själv.

Mitt dåliga samvete fick ut mig på ytterligare en promenad som blev 7,6 km lång. Härligt och svettigt. Har aldrig gått upp så fort för uppförsbackar förut. Gött!

När jag väl kom hem kom den där tryckande känslan av ensamhet. Varför? Fixar iordning en middag och sätter mig i soffan och mår allmänt piss rent ut sagt.

I skrivande stund ligger jag i badet för att försöka få någon form av ro i kroppen och ser fram emot att lägga mig så att en ny dag kan börja. Som dessutom kanske börjar bra och håller i sig så under dagen. För det här är riktigt vidrigt. Och det är supersvårt att förklara så jag förstår om det här inlägget blir helt knas och skapar förvirring.

Men hörni, när någon som ni vet har fått diagnosen, säger att den är trött, ledsen eller ensam. Finns då där för den personen och döm för all del inte. Vi är varken lata eller omotiverade. Försök inte att pusha oss för mycket för vi fixar inte det. Iallafall inte jag. Även om jag vill så hänger inte min hjärna med. Och när min kropp vill men hjärnan säger ifrån, blir jag fruktansvärt nedstämd för att jag inte känner igen mig egen kropp.

Vill även påpeka att jag har fler bra och underbara dagar än dåliga dagar❤️ Ville bara lyfta fram och förklara hur en ”dålig” dag kan se ut och vilken härlig bergochdalbana det handlar om.

Vi måste våga vara mer öppna och prata om det här för det är så viktigt! Ingen ska behöva vara eller känna sig ensam❤️

Kram och godnatt ❤️

  • Nära Herrhagsvägen , Falun

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229