Cameron Highland- Malaysia

Ja vart ska jag börja...? Klockan ringde halv sju imorse och det var dags att stiga upp. Stängde av alarmet och frågade Jessan om vi skulle strunta i att åka vidare idag. Ingen av oss hade sovit något bra. Så hon instämde och jag gick ut till receptionen och frågade om vi kunde stanna någon natt till. Det kunde vi.
Gick in och la mig igen. Försökte sova men hoppade sedan upp ur sängen och sa till jessan att vi drar. Så det var fort upp, på med kläderna och gaddarna skulle borstas.
Beställde en Uber.
Går ner för trappan mot gatan, jag går först. Hör en duns och vänder mig om och ser Jessan på golvet. Jäkla klant. Då har hon missat det sista trappsteget och ligger på alla fyra och brister ut i gråt. Hon hade självklart hela livet på ryggen som väger närmare 20 kilo och kånken på magen... Asså förlåt Jessan att jag skrattade men det såg så dumt ut och jag är inte förvånad längre att du blir utsatt för sådana saker. Du i ett nötskal.
Där kunde hon inte ligga, vår Uber väntade ju på oss och vi hade en buss att passa. Så hon kom upp på benen, föste sig mot ubern med tårar längs kinderna. Stackarn!
Hon vaknade dessutom upp med halsont ända upp till öronen så hennes röst är helt kaputt. Så hon kunde ju inte skrika till. Hon var helt tyst.
Sen blev det gråtskratt. Ett stort blåmärke på foten och lite brännmärken på knäna.

Sen var vi äntligen på bussen som skulle ta oss mot Cameron Highland. Det var vi och tio andra i en större buss, den var alltså inte fullsatt. Lutade oss tillbaka. Självklart skulle medpassageraren bakom oss börja spy/harkla/hosta och spotta efter 2 min av färden. Då vi inte hade hunnit få i oss någon frulle var vi kanske inte på bästa humöret. Vi flyttade vårt läger till platserna längst bak. Mycket bättre.
Ännu bättre blev det när vi insåg att man kunde luta stolarna till näst intill sängläge. Dröm!

Resan skulle ta ungefär fyra timmar. De två första var stadiga. Men de två sista var på serpentinvägar. Vår chaufför hade gasen i botten i ALLA kurvor. Trodde ett tag att vi skulle behöva säga tack och hej. Våra kroppar flög fram och tillbaka. Blev en hel del skrattanfall då vi måste sett galna ut. Höll fast oss hårt där i varsin sitts och ja... Haha det var ett äventyr.

Väl framme möts vi av en sommar i Sverige typ. Underbar temperatur. Varmt men svala vindar. Men samtidigt känns det som att vi bor i en Alpby. Känns som Österrike när man ser alla hus. Mysig känsla. Känns verkligen inte som att vi befinner oss i Malaysia.

Checkade in på Fathers guesthouse, oj vad mysigt! Ägarinnan visade runt oss och ville hjälpa oss med allt. Så mysig.

Vad vi gjorde sen kommer i ett senare inlägg.
Kram ❤️

  • Sydostasien
  • Nära Tanah Rata, Pahang, Malaysia

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229