Kom ihåg att du aldrig är ensam!

Hej på er mina fina läsare❣️
Hur ska jag ens börja ett inlägg där jag vill skriva allt jag känner men måste för min egen skull hålla inne en hel del…? Jag kan säga såhär, det finns en anledning till att det inte har uppdaterats här på några månader.

Tidigare i våras så hände en grej som jag hade hoppats på att aldrig behöva vara med om och som jag inte vill att någon annan ska behöva vara med om. Men nu var det jag som blev utsatt och jag vill väldigt gärna dela med mig om saker och ting men inte just nu. Den tiden kommer kanske vid ett senare tillfälle. Eller kanske inte. Vi får se. Men det är andra personers uppgift att klara upp den här situationen som har en profession inom det här.

Jag har också tänkt sedan en dag i april på ifall jag ska dela med mig om detta eller om jag ska vara tyst. Men jag har alltid varit väldigt öppen här och det känns konstigt att inte ha varit det på ett tag…

Jag har iallafall bott hemma hos pappa och Pia i drygt två månader och en vecka hos min fina vän Sara. Jag har gått och köpt en ny lägenhet som ligger på Eriksberg och lyckats sälja min nuvarande lägenhet i Kallebäck. Det blev inte en så lång vistelse i Kallebäck som jag hade hoppats på men det här kommer bli bra. Ni som har följt mig vet om hur jag har flängt hit och dit… Nu blir det alltså 6:e flytten på fem år. Helt sinnes. Men nu hamnar jag väldigt nära min mamma och syster vilket känns bra.

De senaste månaderna har jag känt av hur det är i de mörkaste stunderna i livet men också hur fint det är att ha människor omkring sig som bryr sig om en och älskar en. En berg-och-dalbana som heter duga och som har medfört att det intas ångestdämpande när ångestattackerna blir alltför jobbiga.

Jag hoppas på att någon gång i framtiden få chansen att jobba med exakt sånna som mig som befinner sig där jag befinner mig idag. Eller åtminstone få hjälpa andra och förhoppningsvis förebygga att färre brott i den här kategorin sker.

Med täta psykologbesök har jag fått en större förståelse för att jag tyvärr inte är ensam om att må som jag har gjort/gör. Eller att det är helt normalt att reagera som jag gör på ett trauma som det här. Att det är helt okej att må dåligt och ha sådana dagar men att man absolut inte ska må så i sin ensamhet. Därför har jag blivit mycket bättre på att prata med de som jag har omkring mig, vilket jag är otroligt tacksam för!

Ska försöka uppdatera här lite mer kontinuerligt hädanefter då jag mår bättre av att få skriva av mig lite❣️

Tack för att du finns och kom ihåg att du aldrig är ensam🤍

Gillar

Kommentarer